Annas little box of joy.

Lunchen på skalet med Mjia och Lisa utvecklades till middag, kaffe, spelkväll, deeptalk och övernattning. Vansinnigt trevligt! Jag önskar att det vore möjligt att ses varje vecka/varannan dag.. Det är rätt grymt med sånna vänner!..och rätt synd att dom ska bo 60 mil bort..

Imorse vaknade vi, åt frukost och jag började packa ihop mig för att åka hemmåt.
Sopade av bilen, startade och körde iväg. På P3 startade ett intressant program om fria aborter och allt gick bra trots snörök, halka och allmänt spårig väg..
Eller..det gick bra ända tills jag nästan var framme.



Jag kanske tappade fokus i en sekund? Det kanske var nån liten isfläck? Jag kanske bromsade lite?
Jag vet inte vad som hände, jag vet bara att jag körde försiktigt!
Men jag fick sladd iallafall. Bilen släpper från vägen och far runt, "Shiiiiiiiiit!" skriker jag och ser en reflexpinne komma mot rutan och träden vid vägkanten kommer fortfort lite obehagligt nära..och allt blir vitt.
........"Nu ligger jag väl på taket" var den första taken som kom när hjärnan började fungera igen..Men när jag tittade mig omkring ser jag att jag står helt välbehållen men snett tvärs över vägen med rutan täckt av snö.. Bilen har liksom sladdat ner i diket och upp igen och ut på vägen. (Gud, du ska ha tack för att det inte kom nån mötande timmerbil precis då)
Med ganska galet skakiga ben tryckte jag ner gasen och körde i snigelfart till närmaste parkeringsficka. Där stod jag sen i säkert en halvtimme med skakiga ben och bankande hjärta och lite tårar i ögonvrån.
Jag ringde till Svante och snyftade lite. Sen ringde jag till mor och far.

"Mår du bra?"
"...ja"
"Sitter du fast i diket?"
"...ne.."
"Höll bilen?"
"...ja"
"Bra. Då kör du hem nu och tar lite fika"
"...men,..men.."
"Jo, upp i sadeln, det gick ju bra."

Så det gjorde jag..och det gick bra. Upp i sadeln är en bra taktik. Man får ju inte bli rädd för att köra bil!

Nu längtar jag till sommaren!